Under ett samtal med en vän fick jag frågan vad det är i mitt liv som får mig att känna mest – när hela kroppen tänds upp så att energin inuti knappt får plats.
Att ta del av andra människors livsberättelser har varit det som har fått min kropp att tändas upp. När jag var liten minns jag det som att jag satt mer och lyssnade på de vuxnas historier än att leka med mina jämnåriga. Att få höra andra människors livsberättelser och nyanser av livets ögonblick.
När jag slutade i nionde klass fick jag en systemkamera och tog då steget från att skriva fiktiva berättelser eller dagboksanteckningar till att dokumentera min omgivning och människorna i mitt liv. Med åren gjorde den rörliga bilden entré och tog över nästan all annan uttrycksform. Från oskarpa mobilfilmer på mina vänner med de första versionerna av smartphones till att producera dokumentära eller kommersiella kortfilmer. Skildringar av människors livsberättelser, engagemang och motgångar.
Det var under samtalet med min vän som jag förstod vad det är som ger mig den där känslan av att vara uppfylld av passion, entusiasm och kreativitet – att filma andra människors livsberättelser. Fånga ögonblick som när min vän berättade om vad som får honom att känna mest och hur jag nästan kunde ta på den energi som hela hans existens just då utsöndrade.
För det är ändå det livet handlar om för mig, att lyssna till varandra och att vi kan dela med oss av vardagliga, svåra och engagerande erfarenheter och livsögonblick för att få varandra att växa som människor.
Elina Lööw, riks kommunikatör, Riksförbundet Hjärnkoll